brustna hjärtans höst

jag dog fem gånger om när jag gick upp för att jobba imorse. och jag skojjar inte. efter hundra koppar kaffe var man väl lite mer människa. men dagen har gått hur bra som helst. hade tänkt att jag ska sova igen min förlorade sömn. är så trött. utmattad på alla sätt och vis.
vet inte ens vad jag ska skriva som låter bra nog. vet inte ens om jag vill skriva.
Allt är bara jobbigt. Är så glad över mina vänner som ställer upp!

josefin, du är en ängel! du är min ängel! Jag är så glad att du orkat med mig den här veckan. Att du tagit hand om mig när jag inte tagit hand om mig själv. Jag älskar dig för att du kommit hit och tvingat mig o diska, tvingat mig och dusha, tvingat mig att äta mat, gjort smörgåsar, köpt vin, kört ut mig till havet bara för att kolla på vågorna, lagat mat, pratat halva natten. tvingat på mig höga klackar och släpat med mig ut. Framför allt för att du lyssnar. och för att du förstår, för att du inte dömer.

Jag vet inte vart jag är påväg. jag vet inte vilken väg jag ska gå. jag vet inte om det blir rätt eller fel.
men jag går. ett steg i taget framåt. mot någonting. Det handlar inte om att hitta sig själv. Det handlar om att skapa sig själv, och det är vad jag tänker göra.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0