Cause love takes what time steals
Jag lever mer eller mindre i ett stort kaos just nu. Jag har skolarbete upp över öronen, ett körkort som det tjatas om extremt mycket och en framtid som jag inte vet hur jag vill att den ska se ut. Jag vet att jag borde ha en plan för att göra allting lättare. Att åtminstone veta vad man vill göra. Men just nu blir jag mest förvirrad. Ska man plugga kanske man måste börja tänka på vad. Man kanske borde ha ett jobb vid sidan av? Man kanske ska börja med att jobba, sen resa och sen plugga. Fast det känns ju roligare om man pluggar och är klar till något iallafall. Något som man tycker är roligt. Fast å andra sidan känns det inte som att det spelar någon roll just nu.
Jag som hade planerat att jobba på vilket skitjobb som helst direkt efter studenten för att sen resa runt i världen så länge pengarna skulle räcka. För det är det enda jag kan komma på att jag vill göra. Men det är väl klart, det känns ju det som känns roligast. Jag som hade stora planer ang jobb som au pair. Samtidigt som jag inte känner någon panik alls över att jag inte kommer få se världen. För det kommer jag. Det finns ju alltid kvar.
Jag försöker verkligen tänka men det är svårt för mej. Det är svårt att komma på några vettiga saker alls just nu. Jag bor fortfarande hemma och jag går fortfarande i skolan. Så länge jag gör det känns alla viktiga saker så långt bort. Även om jag vet att jag måste ta tag i det förr eller senare. Kanske tidigare än vad jag trott att jag skulle behöva. Det gäller att komma på vad man värderar mest. Det tror jag att jag vet ivarjefall. Eller jag VET.
Vad jag skulle komma till från början var att hur stort kaos mitt liv än är och hur förvirrad jag än känner mej över saker som jag förmodligen måste ta tag i så är jag lycklig med hur mitt liv har kommit att bli. Ruskigt lycklig.
Jag som hade planerat att jobba på vilket skitjobb som helst direkt efter studenten för att sen resa runt i världen så länge pengarna skulle räcka. För det är det enda jag kan komma på att jag vill göra. Men det är väl klart, det känns ju det som känns roligast. Jag som hade stora planer ang jobb som au pair. Samtidigt som jag inte känner någon panik alls över att jag inte kommer få se världen. För det kommer jag. Det finns ju alltid kvar.
Jag försöker verkligen tänka men det är svårt för mej. Det är svårt att komma på några vettiga saker alls just nu. Jag bor fortfarande hemma och jag går fortfarande i skolan. Så länge jag gör det känns alla viktiga saker så långt bort. Även om jag vet att jag måste ta tag i det förr eller senare. Kanske tidigare än vad jag trott att jag skulle behöva. Det gäller att komma på vad man värderar mest. Det tror jag att jag vet ivarjefall. Eller jag VET.
Vad jag skulle komma till från början var att hur stort kaos mitt liv än är och hur förvirrad jag än känner mej över saker som jag förmodligen måste ta tag i så är jag lycklig med hur mitt liv har kommit att bli. Ruskigt lycklig.
Kommentarer
Trackback
