Hur långt man än har kommit, är det alltid längre kvar

idag känner jag mig lite ledsen. kanske för att en av mina bästa vänner är ledsen. kanske för att jag vet hur det känns när livet rasar och den fina verklighet man levt i plötsligt inte är så vacker längre. jag vet hur det känns när det knakar och brister och jag vet hur det känns när man går sönder inuti. jag vet om rädslan inför att stå på ruta ett igen. och jag vet hur det känns när man väl är där.
kanske är jag nere för att mitt liv är så komplicerat. jag känner mig förvirrad. vet inte vad som väntar. det är värst. att inte veta hur det ska bli. jag blir så lätt ett nervvrak. jag försöker hålla ihop så gott jag kan. det gör jag. men det är inte lätt att kämpa med alla tankar och funderingar. jag tror aldrig att du kommer att förstå mig.
jag tror aldrig att du kommer förstå ångesten jag går med i kroppen varje dag, och jag tror inte att du någonsin kommer att förstå hur mycket jag vill vara din. hur mycket jag vill ha dig och hur fin du är i mina ögon.

att kämpa för en annan människa så.  att ha drivet i hela kroppen att bara vilja vara med den här personen.
hur ska man kunna välja mellan kärlek och drömmar? ska inte det vara samma sak?

och idag råkade jag säga älskling, det bara slank ur helt naturligt. men det var inte meningen.
jag råkade säga älskling.



jag kan inte ens välja chips när vi handlar. hur i hela helvette ska jag klara av att välja mellan oss eller mig?



panik.



snälla snälla.



förstå hur mycket jag tycker om dig.
visa hur mycket du tycker om mig.

så olika, så fel tidpunkt, men ändå så jävla rätt på alla sätt och vis.
trots att jag är hetsig och dryg, trots att du alltid ska ha rätt, trots att minsta lilla i våra ögon kan bloss upp till ett gräl.
så mår jag perfekt när jag är med dig.



Dom 999 saker jag aldrig skulle göra
Dom vägs upp av 999 värre saker jag gjort


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0