Carro.E

på kvällarna börjar jag alltid tänka. och jag tänker alltid för mycket. jag har svårt för att stoppa mina tankar när jag väl kommit igång. Idag efter att jag kollat på satc så insåg jag hur ensam jag är. självklart så har jag mina vänner och dom är underbara. men jag har fortfarande den där ensamma känslan i magen. jag har svårt att kolla på folk som går och håller handen på stan och jag vill helst inte höra på någon nyförälskad som talar om hur lycklig han eller hon är.

det gör ont. det känns som ett knivhugg i magen och som om jag på något vis misslyckats. eftersom jag aldrig haft det så. jag har aldrig haft problem med att träffa dom jag vill. jag har aldrig trånat efter en kille utan att sen lyckas få honom att träffa mej, aldrig. men bättre än så blir det inte!

Är jag så dålig? Jag har svårt att tro att det beror på mej och jag har svårt att tro att alla jag träffat varit så fel. jag har ju fan snart gått igenom hela sveriges utbud och alla andra länders också för den delen.

jag ser väl bra ut, inte snyggast i stan med jag ser väl bra ut, jag är smart, kanske inte bäst på matte men vafan spelar det för roll? jag är rolig, spontan och en smula galen. och dessutom är jag snäll, bra jävla snäll.
så, hur svårt ska det vara?

Dom fula tjejerna får alltid dom bästa killarna. Men det är väl för att dom går efter insidan och inte utsidan. låter som en jävla klysha men det är nog sant. jag är trött på ytlighet, för det kan jag erkänna att jag är ganska ofta. men framförallt är jag trött på ensamhet.

det här är ingen diskret kontakt-annons för desperat kvinna i yngre åldern som tar vadsomhelst med två ben bara han är snäll. utan mer ett sätt för mej att babbla ur mej allt jag tänker på.

jag vill så gärna att någon ska uppskatta mej för vem jag är och inte för hur jag ser ut. och jag är så trött på att höra komplimanger om mitt utseende. jag vill höra att jag är BRA, saker som ingen sagt förr.