These words
Jag har perioder i mitt liv då allt är hur bra som helst. Då jag tycker att det är roligt att leva och ser fram emot minsta sak jag har framför mej. Då jag är nöjd och stolt över mej själv. Då jag är glad för att jag är och allt jag står för.
Men jag som många andra har perioder som är precis tvärt emot. Ofta är det något som gör att jag känner mej totalt värdelös eller helt slut. Men ibland kommer det så plötsligt att man inte ens hinner reagera. Då har jag dagar jag känner att jag tappat bort mej själv och att jag borde kunna så mycket mer. Att jag inte tycker att jag presterar tillräckligt, inte tycker att jag är tillräckligt bra eller fin så att det räcker.
Den här perioden i mitt liv är något helt annat. Jag känner mej inte glad, men jag tycker att det är roligt att leva, nästan så att det går till vansinne. Jag är stolt över vad jag gjort men jag är inte på långa vägar nöjd. Jag är glad för att jag är jag, men det är inte tillräckligt någonstans för att fylla det tomrum som jag har.
För just nu, oavsett om jag har en bra period i livet eller en dålig, så känner jag mej så tom. Och jag försöker desperat fylla med allt jag kan. Men det räcker inte! Och när jag går och lägger mej på kvällen är jag fortfarande lika tom. Och då spelar det igen roll om jag försöker röka bort känslan, eller träna bort den, eller festa bort den eller äta bort den eller svälta bort den.
För det ekar fortfarande och jag kommer ändå känna mej lika ensam när jag vaknar nästa morgon.
Varje morgon hoppas jag att det ska kännas bättre. Att jag ska ha så roligt så att jag nästan glömmer. Men jag tror inte riktigt att det funkar så. Speciellt inte här hemma. Och jag börjar inse att jag kommer få känna såhär tills jag får tillbaka vad som verkligen fattas hos mej.
Det är en del av någon annan som på något vis blivit en del av mej. 
