The telephone can’t take the place of your smile
Jag är så jävla trött och less på att inbilla mej själv att allt händer av en anledning. För vad finns det för bra anledning när den första kille som man verkligen bryr sej om på riktigt ska åka bort i ett år?
Jag kan verkligen inte se något bra med det alls. Jag blir bara ledsen över min ständiga otur i allt som har med kärlek och känslor att göra. Allt jag ger mej in i faller på något vis isär eller misslyckas. Men visst, jag tänker inte säga att det inte var värt det, för det är det. Även om jag inser nu att jag kommer bli mer ledsen än vad jag trodde att jag skulle bli. Jag visste om det, och jag sket i det. A Carro thing to do.
Jag kan verkligen inte se något bra med det alls. Jag blir bara ledsen över min ständiga otur i allt som har med kärlek och känslor att göra. Allt jag ger mej in i faller på något vis isär eller misslyckas. Men visst, jag tänker inte säga att det inte var värt det, för det är det. Även om jag inser nu att jag kommer bli mer ledsen än vad jag trodde att jag skulle bli. Jag visste om det, och jag sket i det. A Carro thing to do.
Äh, förlåt. Lite för känsligt inlägg kanske. men ibland tappar man bara orken till allt och då blir man less och förbannad istället. Som jag blev just nu. Imorgon är jag gladare! Ska sova bort min frustration över något jag inte kan ändra på nu. Varför stånga sej blodig?
Godnatt!
Kommentarer
Trackback
