änglavakt
Nu har jag bestämt mej för att skriva en blogg. Har inte orkat ta tag i det innan.
Det som hände i söndags kväll är något jag helst vill glömma att jag ens har varit med om. Men det sitter stenhårt fast. Varje gång jag blundar ser jag en bil som tappar fästet på vägen och jag hör hur mina kompisar skriker. Därför vill jag inte ens blunda, jag är livrädd för att sova och drömma för jag vill inte påminnas.
En bil som börjar sladda okontrollerat. När vi inser att vi inte kommer kunna värja det utan att vi kommer vilken sekund som helst köra rätt ut i skogen bland alla träd och stenar, skriker alla i panik. När jag ser slänten komma, minns jag att jag tänkte "nu dör jag" och korsade mina armar framför mitt ansikte.
Det gick så snabbt med ändå hann man tänka så mycket. Bilen voltar ner för slänten och stannar mot ett träd på högkant. Att knappt veta om man levde. Det finns ingen tidsuppfattning på hur länge man hängde där i bältet. Att inte ens veta om man var skadad för att man hade ett adrenalin som pumpade så att kroppen skakade. Man kännde ingen smärta alls i början. Alla var chockade och skrek ingen panik i panikröst. Men alla levde iallafall. Sidorutorna ner mot backen var helt krossade, bakrutan också. Min dörr var för bucklad för att få upp vilket innebar att det bara var amandas dörr vi kom ut igenom. Jag skämtar inte när jag säger att en bildörr väger typ 100 kg att lyfta underifrån. Iallafall känndes det så.
Efter det här kommer jag vara så tacksam över mitt liv. Alla har ont i kroppen men trots att den psykiska skadan är så mycket värre så är vi så glad att vi klarade oss så bra. Vi hade vi sån änglavakt. Att komma i den farten, volta 2½ varv ner för en slänt för att sen slungas på högkant mot ett träd. Ja, jag tror helt enkelt att vi inte funnits idag om vi inte haft bälte på oss.
Fjällen var i varje fall Skitroligt! Synd med detta avslut bara!
Det dyker väl upp lite bilder här senare på den galna resan. haha
Det som hände i söndags kväll är något jag helst vill glömma att jag ens har varit med om. Men det sitter stenhårt fast. Varje gång jag blundar ser jag en bil som tappar fästet på vägen och jag hör hur mina kompisar skriker. Därför vill jag inte ens blunda, jag är livrädd för att sova och drömma för jag vill inte påminnas.
En bil som börjar sladda okontrollerat. När vi inser att vi inte kommer kunna värja det utan att vi kommer vilken sekund som helst köra rätt ut i skogen bland alla träd och stenar, skriker alla i panik. När jag ser slänten komma, minns jag att jag tänkte "nu dör jag" och korsade mina armar framför mitt ansikte.
Det gick så snabbt med ändå hann man tänka så mycket. Bilen voltar ner för slänten och stannar mot ett träd på högkant. Att knappt veta om man levde. Det finns ingen tidsuppfattning på hur länge man hängde där i bältet. Att inte ens veta om man var skadad för att man hade ett adrenalin som pumpade så att kroppen skakade. Man kännde ingen smärta alls i början. Alla var chockade och skrek ingen panik i panikröst. Men alla levde iallafall. Sidorutorna ner mot backen var helt krossade, bakrutan också. Min dörr var för bucklad för att få upp vilket innebar att det bara var amandas dörr vi kom ut igenom. Jag skämtar inte när jag säger att en bildörr väger typ 100 kg att lyfta underifrån. Iallafall känndes det så.
Efter det här kommer jag vara så tacksam över mitt liv. Alla har ont i kroppen men trots att den psykiska skadan är så mycket värre så är vi så glad att vi klarade oss så bra. Vi hade vi sån änglavakt. Att komma i den farten, volta 2½ varv ner för en slänt för att sen slungas på högkant mot ett träd. Ja, jag tror helt enkelt att vi inte funnits idag om vi inte haft bälte på oss.
Fjällen var i varje fall Skitroligt! Synd med detta avslut bara!
Det dyker väl upp lite bilder här senare på den galna resan. haha
Kommentarer
Postat av: caroline
<3
Postat av: jolli
bra skrivet :) så sant.
Trackback
